(foto David Dickson)

torsdag 30 september 2010

FILOSOFI: Förändring

Jag upplevde en gång att mina sinnen öppnades. Det var som att jag hade haft en halvt genomskinlig jutesäck över hela mig. Ett slags filter som tillät mig att se världen så som jag lärt mig, vant mig av egen och andras lärdom. För ett ögonblick lyftes detta filter bort och världen omkring mig blev helt ren och full och så rik att jag nästan inte förmådde se den mer än just det ögonblicket.


Det var förvirrande. Det var klargörande. Det blev en nödvändighet att börja orientera sig.

När jag var tillbaka i det vanliga, var det inte helt vanligt längre.

Vad hade hänt? Jag hade hört en överraskande klar ton i en konsert jag lyssnade på. Den passade inte in i något mönster, men den väckte mina sinnen ur en vardaglig slummer.

Ibland händer detta. Och allt förändras lite grann.

lördag 25 september 2010

OPERA: Nyopera Atalante "Vi i Villa"

Jag vill gärna slå ett slag för Niklas Rydéns nyopera "Vi i Villa" från 2008.
http://newopera.blogspot.com/

På den här länken kan du se hela föreställningen (drygt 2 timmar musikdramatisk upplevelse).
Är du intresserad hittar du både libretto och noter till hela föreställningen på den här sidan.

Du hittar också dokumentation och reflektioner från de workshops som lett fram till den färdiga produktionen.


Dessutom hittar du länk till Niklas Rydéns sida om den tidigare nyoperaproduktionen "Uppvind".

LIVET: Min höstträdgård

                                            




fredag 24 september 2010

POLITIK: Att gilla olika

Var det nån som sa "vi gillar olika"? Den vänster, som jag själv röstat på gillar inte dem som är olika. De gillar dem som är lika dem själva! Precis som SD!! Det är ju innebörden av Ohlys vägran att sitta i samma sminkrum som SD-ledaren.

Tänk om man var så trygg i sin politiska uppfattning att man kunde vara glad att äntligen få visa  var skillnaderna mellan SD och den egna politiken ligger. Å nej, man ska finna trygghet i att svetsa sig samman med dem som tycker lika som man själv!
Lyssna två gånger på det.

Och så talas det i vänsterkretsar om att starta en ny daglig vänstertidning. Välkommet! Men om det ska vara nån idé, så måste den våga bjuda in till samtal. Samtal och fri öppen diskussion. Glad polemik. Bryt upp alla unkna brödraskap och blanda vilt. Överraska Sverigedemokraterna med att sluta dem till ditt hjärta. Avväpna dem med att klä av dem deras utanförskap och martyrskap.

Läs också Johan Hakelius artikel i Aftonbladet 2010-09-22:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article7827681.ab

Eller Stefan Whildes artikel på bloggen Sourze som jag läste 2010-10-03:
http://www.sourze.se/Vi_gillar_olika_10724231.asp 

Eller nu lite senare en tänkvärd artikel av Maciej Zaremba i DN 2010-10-27:
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/pestflaggan-ar-fel-metod-mot-sd-1.1196961

måndag 20 september 2010

LITTERATUR: 50-talsroman om ett tysk-judiskt äktenskap under nazismen

1958 kom Céline Marie Dickson ut med romanen Synrand. 1958 - det var tretton år efter andra världskrigets slut. Så här skrev litteraturkritikern Ralf Parland om Céline-Marie Dicksons debutroman:

                                           Céline-Marie Dickson 1963 (foto DD)

"Hjärtats ekvation
Vår tids största tragedi - utplånandet av fem eller sex miljoner judar; typiskt nog vet tiden ej ens hur många - har i dagarna sitt makabra storpolitiska efterspel med allsidigt vapenfiffel åt dem som vill utplåna återstoden, den rest som Hitler inte hann med eller inte nådde.

Mot denna bakgrund bör Céline-Marie Dicksons roman 'Synrand' läsas; en sällsynt levande skildring av den vardag i skräck och hemlöshet som alltsedan trettiotalets början varit de europeiska judarnas lott, och samtidigt en gripande hymn till det bästa av den judiska nationens karaktärsarv; den visa och varma mänsklighet, fostrad i saktmod, som både tar sig uttryck i sammanhållningen, gemenskaps- och familjekänslan, och i judendomens kulturinsatser och andliga överlägsenhet.

Författarinnan berättar om ett äktenskap mellan en jude och en tysk flicka,om den osannolikt cyniska våldsvardagen de och deras anhöriga råkar ut för, om främlingskänslor i europeisk och amerikansk exil. Och märkligt nog är ett av de sammanhållande temata insikten om att judarna inte bör idealiseras för att de lidit och är judar, utan endast att det mänskliga hos dem förtjänar den hängivenhet varje livskvalitet borde röna oberoende av ras eller hudfärg. 


Boken är väl knappast särskilt välskriven, men den har intensitet och värme och en avväpnande enkelhet som äger det allmängiltigas svårbestämda kvalitet. Det är fråga om inte författarinnan själv "idealiserar" - men ändå är det oväsentligt, ty i detta fall gäller det något mer än en individuell framställning. Och hjärtat - såframt det ännu kan göra anspråk på en litteraturkritisk instans - ger henne rätt.


'Synrand' är en bok som borde läsas av alla.
Ralf Parland"

Läs också på denna blogg om Céline-Marie Dicksons roman Oradour.

Låna Synrand av Céline-Marie Dickson:
Stockholm, Stadsbibiloteket (Rotundan)  http://www.biblioteket.stockholm.se/default.asp?id=8227&extras=31523%2FID#availability 
Halmstad   http://halmstadopac.kultur.halmstad.se/opac/show_holdings.aspx?bokid=141391&wichpage=3&NumberOfHits=3&Paging=True&RadioDisplayResult=1&host_nr=
Forskningsbibliotek i hela landet  http://libris.kb.se/bib/1896802


Boken finns också att köpa på nätet: 
http://www.bokborsen.se/Dickson+Celine-Marie-bok-till-salu-8211471_1.htm


Céline-Marie Dickson var min mamma. Därför har jag ett av de få exemplar av boken som finns idag. Tyvärr finns ingen källhänvisning till det lilla urklipp som ligger i mitt exemplar av boken. Möjligen är det socialdemokratiska MorgonTidningen som fanns på den tiden i Stockholm. Vi bodde i Vinberg utanför Falkenberg på den tiden och i ett annat urklipp som jag hittar mellan sidorna i boken lanseras hon som en av "5 unga från Tiden". Det är alltså Tidens Förlag.

(Det senare urklippet är troligen från lokala Hallands Nyheter. Med slumpens ironi hittar man på klippets baksida delar av en artikel om dåtidens främlingsfientlighet  - något som hennes bok alltså bekämpar. På fragmentet finns ett halvt fotografi med en skylt från en lokal vägkant där man på flera språk uppmanar utlänningar att hålla sig borta: "Utlänningar må ej färdas på ... gångstig")

POLITIK: Svensk demokrati 2010

OM DU VILL ATT SD SKA VÄXA
då ska du fortsätta att vägra samtala med dem.

Svenska politiker och politiska partier - förstår ni vad samtal är? Nu har ni försökt att behandla Sverigedemokraterna som smittosamma virus och under den behandlingen har de bara vuxit. Er behandling har misslyckats, eller hur?  

Jag satt under valvakan och hoppades att ni etablerade riksdagsrävar skulle ha lärt er av det som hände när Ny Demokrati en gång kom in i riksdagen. Den gången var det pinsamt att se Bengt Westerberg vägra att sitta i samma soffa som Bert Carlsson. Det som den gången gav ett friskt intryck var VPK-ledaren Lars Werner som på ett hyfsat sätt hälsade det nya partiet välkomna. Att som han våga skilja på sak och person gav möjlighet till öppet samtal.

Vad överraskande, välgörande och avväpnande det hade varit om till exempel Fredrik Reinfeldt och Maria Wetterstrand hade bjudit in Jimmy Åkesson till TV-studion, hälsat honom välkommen till riksdagen och glatt leende förklarat att de i all hemlighet hade läst in sig på SDs partiprogram och nu knappt kunde vänta på tillfället att glasklart få visa hur deras politik skiljer sig från Sverigedemokraternas.

Men detta kommer inte att ske. Inte i den idédöda riksdagen. Där kommer SD att få lov att agera martyrer under den påbjudna tystnadsplikten. I den förutsägbara miljön vet SD hur de ska vinna poäng. De är bra på det. Det behövs en överraskningsstrategi för att få dem ur balans. Den överraskningsstrategin heter demokratisk hyfs och öppen diskussion.

Se hur det kan gå till att debattera med SD med gott humör: http://vodpod.com/watch/1860460-vem-tjnar-p-det?u=dannylam&c=dannylam

torsdag 16 september 2010

FILOSOFI: tvetydighet

"Som mänskliga varelser, söker vi inte bara lösningar, utan vi känner dessutom att vi förtjänar lösningar… Vi förtjänar emellertid någonting bättre, vilket är medelvägen, ett öppet sinne som kan finna ro med paradoxer och tvetydigheter.” Pema Chõdrõn

2010 09 16 Dagens fråga: Kan du finna ro med demokratins tvetydighet att alla ska få uttrycka sin uppfattning och att det måste finnas gränser för vad man får säga?

 Pema Chõdrõn:

http://www.youtube.com/watch?v=EBS9zzBK7lY 

Jämför Pema Chõdrõns idé om att finna ro med paradoxer med John Keats tanke om "negative capability". I ett brev till sina två bröder George och Thomas från 1817 berättar han om en fest han varit på och om sina kompisars dödtrista anpassning till tidens mode i både klädsel, tankar och vanor. John Keats var 22 år vid det tillfället. Mitt i en diskussion med en av kompisarna slog det honom vilken egenskap det är som skapar verkliga landvinningar och framgångar: "I mean Negative Capability, that is when a man is capable of being in uncertainties, Mysteries, doubts, without any irritable reaching after fact & reason". I brevet nämner han Shakespeare och Keats samtida Coleridge och Shelley som poeter vilka äger en sådan förmåga, och han antyder också att det är en oförmåga att stå ut med halvsanningar - de halvsanningar, kanske, som hans välanpassade vänner är så bra på att imitera ... de halvsanningar, kanske, som Pema Chõdrõn tänker på när hon beskriver människans jakt på lösningar.  --- Vad är det för förmåga de talar om? En nyfikenhet, tror jag, där man tillåter sig att lugnt fortsätta att se verkligheten i vitögat, även när man vet att det finns den ena eller andra tillfälliga lösningen.

torsdag 9 september 2010

FILOSOFI: Rätten till lättja

2010 09 09

Människor idag arbetar för mycket.
De borgerliga partierna driver arbetslinjen. Socialdemokraterna driver arbetslinjen. Vänsterpartiet driver arbetslinjen. Och Miljöpartiet. Kan man tänka sig att något ytterlighetsparti driver nån annan linje? Knappast.

Annat var det i slutet av 1800-talet. Då trodde man på den tekniska utvecklingen som en befriare. Ännu vid förra sekelskiftet hävdade socialdemokraternas V. I. Lenin i Ryssland att den makalösa tekniska utvecklingen inom en snar framtid skulle möjliggöra fyradagarsvecka för alla. Maskinerna skulle användas för att underlätta den för reproduktion och utveckling nödvändiga produktionen. Människor skulle få tid över att njuta av livet, att utveckla sig själsligt och kulturellt. För visst var det så att det fanns annat än arbete. Visst var det så att det ständiga lönearbetet med tidiga morgnar, sena kvällar, stress och slit begränsade individens möjligheter att utvecklas till sin fulla potential.

Detta skrev Karl Marx svärson Paul Lafargue en liten skrift om. Det blev mycket diskussion kring denna skrift, som han själv uppfattade som koncentratet av socialismens syfte. Lafargue kallade sin skrift ”Rätten till Lättja” och hyllade tanken att den tekniska utvecklingens mål måste vara att människan kan utveckla andra sidor än arbetets slaveri. Mycket diskussion blev det, för redan då - i början av förra seklet - hade den internationella arbetarrörelsen börjat svänga. Nationalism, krigsansträngningar, den socialistiska revolutionen som en tävling mot kapitalismen krävde mer arbete. Arbetslinjen blev allt starkare även inom de mest radikala kretsarna i arbetarrörelsen och Paul Lafargue med sin önskan att underlätta människors liv blev marginaliserad.

Vem var det egentligen som sa "Arbeit macht frei"? 

Och säg mig, vad är det som hindrar oss idag att använda den tekniska utvecklingen till att ge alla fyra dagars arbetsvecka?

Wikipedia om Paul Lafargue:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Paul_Lafargue

http://en.wikipedia.org/wiki/Paul_Lafargue


Kolla ”Lasses Blogg” om Lafargue: Rätten Till Lättja:
http://fotolasse.se/index.php/samhalle/ratten-till-lattja.htm 

Här köper du boken Rätten till lättja:
Fritidsvetenskaplig bokhandel
Bokfynd.nu

måndag 6 september 2010

OPERA: Star-Cross'd Lovers - operaexperiment i Vadstena

2010 07 30

Att se Vadstena-Akademiens dubbelopera 2010 blev en upplevelse av konst i 1700-talets och 2000-talets skepnad. I Star-Cross’d Lovers kombineras två operor till en, och med musik och libretton skrivna på 1700-talet och producerade, regisserade och framförda i 2010-talets kontext blir det nyopera och tradition samtidigt.
Historiskt är det spännande att se denna kombinationsföreställning. Piramo e Tisbe var Shakespeares källa till Romeo och Julia med rötter i Babylon och i senare tolkningar av Ovidius, Boccaccio och Chaucer. Vadstenaakedemin arbetar antikvariskt. Man letar fram glömda musikaliska verk som nu av Johan Adolph Hasse och Georg Anton Benda. På det viset återupplivar man traditionen. I och med att man framför antikvariskt material i nuet och ger ett delvis nutida uttryck och idiom åt framförandet så gör man sig dessutom till mer än enbart traditionsbärare.  Man gör ett verk i dagens verklighet just som sina föregångare och blir på så sätt en skapande länk i en historisk dialog av konstnärliga uttryck.
Piramo e Tisbe är en avskalad framställning av temat ung kärlek och tvångsäktenskap. Föreställningen skildrar de unga tu och deras undergång till följd av familjernas fiendskap. Kärleksromans förvandlas till dödstragik. Detta är en känsloresa som gestaltas i huvudsak mellan de två huvudkontrahenterna. Det är ett konstnärligt grepp, som poängteras genom kostymering och musikaliskt upplägg. Huvudkaraktärernas lysande vita kostymer kontrasteras mot övriga karaktärer som utgör en mörk marginal, och huvudkaraktärernas roller formar sig i princip till en utdragen duett som sammanbinds av deras individuella arior. Styrkan är att i det greppet blir känsloresan stiliserad som en bländljus linje av kärlekspassion i en relativt oartikulerad omgivning av dunkel fiendskap. Greppet har dock även svagheter. Det relativt variationsfattiga musikaliska upplägget prövar åskådarens uppmärksamhet och har därför en tendens att reducera den konstnärliga upplevelsen. Tisbe spelas av sopranen Rebecca Rasmussen medan den manliga rollfiguren Piramo spelas av sopranen Gunda-Marie Bruce. Båda sångerskorna har ett intensivt känslouttryck, ett stort röstomfång och ett tonsäkert, varierat och ibland ekvilibristiskt tekniskt sångsätt. Den enkla scenuppsättningen sätter fokus på huvudkaraktärerna och deras känsloresa och ljusbildskulissen tillsammans med att den italienska dialogen är textad på svenska gör dramatiken tillgänglig för publiken på ett mer omedelbart sätt än i traditionella operauppsättningar.
Romeo och Julia utgör andra akten i föreställningen Star-Cross’d Lovers. Sedan första akten på ett stiliserat sätt skildrat ett avslutat kärleksdrama, tar andra akten upp samma tema, nu skildrat med romantisk realism. Sängkammar- och gravkammarscener är satta med små scenografiska medel medan ljusbildsskulisserna i gengäld bidrar starkt till att skapa närvaro i rummet.  Medan första akten var klassiskt avskalad i både scenografi och dramatiskt uttryck, bidrar andra aktens kostymering till det samtida idiomatiska uttrycket. Till detta bidrar också de ganska utförliga talscenerna med sina raka och oförblommerade dialoger. I Gotters libretto ges Shakespeares tragedi en lycklig upplösning vilket också ger Julia en mer central roll. Jesper Säll, som spelar Romeo, är yngst i sångarensemblen - endast 22 år - och har ett stycke kvar innan hans röst fullt ut behärskar de svårare sångpartierna. Julias väninna, Laura, har en relativt viktig roll i dramat, en väninneroll som förstärker nutidskopplingen. Hon spelas uttrycksfullt av Sofie Asplund, vars koloraturer starkt bidrar till den musikaliska skönhetsupplevelsen. Julia, slutligen, spelas av Frida Jansson, som trots sin litenhet tar stor plats på scen med sin känslomättade sopran. Dramaturgiskt får dessa unga sångare alltför ofta bära alltför stort ansvar. Bara i slutscenen, där orkestern och sångarna tillsammans bildar kör, skapas den sceniska variation som skulle kunnat stödja det dramatiska uttrycket vid fler av dramats höjdpunkter.
Sammanfattningsvis är Vadstena-Akademiens operasatsning 2010 ett välkommet bidrag till förnyelsen av operagenren. Den konstnärliga idén ”att framföra nyskrivna verk . . . och att iscensätta äldre verk som genom forskning fått ny aktualitet men inte har spelats i modern tid” (Star-cross’d lovers program 2010) genomförs här fullt ut. Det ger operaartister möjlighet att utvecklas musikaliskt och dramatiskt, det ger operagenren viktiga utvecklande impulser i samtiden, det skapar utgångspunkter för en diskussion kring operagenrens problem och möjligheter, och inte minst ger man inspiration för den utveckling av genren som sker runt om i landet. I Star-Cross’d Lovers hittar man många inspirerande dramaturgiska, scenografiska och musikaliska lösningar. En viktig punkt som bör diskuteras och där man endast delvis lyckas gäller det musikaliska uppläggets dramatiska funktion. Att arbeta nära nog helt utan körensemble ställer ibland alltför stora krav på solister och publik. Nils Spangenberg arbetar på samma sätt i nyoperan Tokfursten (1996), där ett starkt uttrycksfullt tonspråk förlorar en del av sin dramatiska effekt mycket därför att det ensamt måste bära det dramatiska uttrycket. En utveckling av operagenren till att bli ett aktuellt konstnärligt uttrycksmedel kräver, förutom forskning, utbildning, nyskrivande och arrangemang av nyopera, även en utveckling av medvetenheten om den musikaliska variationens dramaturgiska betydelse.

// David Dickson

TEATER: Musikdramatiskt i Säffle

2010 06 13 Dans- och ljudföreställning i Säffle


”Ni i publiken ska ställa er här” sa en person, som jag förstod nog tillhörde ensemblen, och visade fram oss till vad som verkade vara en scenplats mitt på golvet i lokalen. Det var barn, ungdomar och vuxna och jag kände en viss osäkerhet om vilka som var publik och vilka som var artister. Efter en liten stund började några ge ett hummande ljud ifrån sig och rätt som det var hördes ett snyftande ljud någonstans ifrån. Det var fortfarande svårt att säkert veta från vem och varifrån ljuden kom, men undan för undan trodde jag mig kunna skilja artister från publik. Rätt som det var kom en liten grupp ungar in utifrån glasskiosken, och åter uppstod osäkerhetskänslan om de bara kom lite sent eller om de på något sätt var med i föreställningen. De blandade sig med oss men utan att jag egentligen märkte hur det gått till, var de med i en grupp som rörde sig runt och lät som lamm som ropar på sin mamma.

På sätt och vis var vi alla med. De mest aktiva - skådespelarna/mimarna/hummarna - gick runt, sprang, bildade lag, gick i flock, rullade runt, låg stilla som efter en olycka eller sprang som getter eller gäss in och ut mellan de som var publiken. Ibland frestades jag som publik att delta med ett tillrop eller en gest och det verkade vara vissa i publiken som lät sig dras med på det viset, men det var samtidigt lite osäkert om man var inbjuden att delta på det viset eller ej.

Fanns det ett tema i denna föreställning? För mig blev ett tema glimtvis till, men det var återigen osäkert om det delades av andra. Osäkerhet om temat, men samtidigt frihet att ”läsa” utifrån sina egna utgångspunkter. För mig uppstod känslor, tankar kring konflikt, följa med strömmen, oro att bli utanför, dras med, låta sig dras med. Jag uppfattade inte någon gestaltning av självständighet, men berördes i känsla och tanke av de olika gestaltningarna av flockbeteende. Jag har alltid mått illa när flocken vill dra mig med. Det var mitt perspektiv. I föreställningen så som jag såg den, gestaltades flockbeteendet, grupptillhörigheten, på något sätt på både gott och ont.

Detta var den första akten om man så får säga. I den andra fick vi, som jag uppfattade som publiken, sitta mer konventionellt på stolar runt den plats på golvet där de som jag uppfattade som skådespelarna skulle hålla till. Även här fanns vissa osäkerhetsmoment, bland annat eftersom de som jag uppfattat som aktörer i den första avdelningen nu satt bänkade i publiken. Föreställningen nu bestod mycket av de två huvudaktörernas energiska gång kring varandra på tvärs genom scenutrymmet. Detta utrymme vidgade de genom att röra sig även utanför själva scenen och vi blev inlemmade i aktionen genom att deras vägar rörde sig runt publiken. De två huvudaktörerna lät ganska mycket tid gå till just dessa energiska gångturer vilket gav tillfälle till att skapa sig bilder av vad detta ganska outtalade drama kunde gestalta. Deras sätt att korsa varandras spår, deras möten, reaktioner och kringgående rörelser skapade hos mig bilder av en kärleksrelation. Det började som rätt vaga bilder i mitt medvetande just då, men det har stannat kvar och ger mig fortfarande synintryck som berör vad en kärleksrelation är för mig. Ett par sångavsnitt med starkt känsloladdad gestik frammanade dramatiska bilder av fysisk och känslomässig attraktion. Kärleksdramat som konflikt mellan attraktion och rädsla. Särskilt dramatik-skapande blev ett avsnitt där en kyss gjordes till en sångscen där kontrahenterna med full kraft sjöng rakt in i munnen på varandra. Påtaglig närhet och påtagligt avstånd: jag kände kärleken som en konflikt mellan viljan att sammansmälta till ett och viljan fortfarande vara jag, att avgränsa sig själv från den andre. Mitt i detta kom ett scenavsnitt där den banala historien om kungafamiljens svartsjukedrama mellan Jonas och prinsessan Madeleine gavs en knorr av att skådespelarna ”bytte kön”. Den manlige spelade prinsessan och den kvinnliga spelade Jonas. Ett sätt att rucka på förväntningar kring genus förstås. Att den scenen avrundades av att rumporna blottades utmanade kanske de rojalistiska känslorna hos någon, men antydde också en utmaning av vad som är gränserna för vad man som publik ville se - gränserna också till exempel för det lämpliga i en blandad vuxen-barnföreställning.

Ett avsnitt som var intressant ur dramaturgisk synvinkel var när skådespelarna i övergången från scenen med Jonas och Madeleine bjöd publiken på en magnifik tårta som man först inte riktigt visste om den var en attrapp eller på riktigt. Genom att den var på riktigt och samtidigt en del av rekvisitan kom tårtserveringen och publiken att bli en del av scenen och en bakgrund till fortsättningen av relationskampen som gestaltades på scen. Att det till slut visade sig att en av dem som tveksamt lät sig övertalas att börja ta en bit av tårtan var den som faktiskt hade bakat den, gjorde att gränserna mellan scenisk gestaltning och verklighet ytterligare ifrågasattes.

Inte minst intressant blev samtalet efteråt mellan skådespelare och publik. Samtalet samlade intrycken och gav tillfälle för skådespelarna att pröva hur deras idéer fungerat. Själv tycker jag att det är kul att tillåta mig att seriöst formulera bilder och gestaltningar och spekulera i olika tema- och berättelsespår som väckts hos mig, samtidigt som jag från början till slut är skeptisk till om detta skådespel överhuvudtaget var något annat än tomt lurendrejeri. Visst är det kejsarens nya kläder. De går omkring och låtsas och vi läser in djupa betydelser. Men - så funkar väl konsten. Medan vi hade vårt eftersnack var barnen ute och lekte. De måtte ha haft sitt samtal också för rätt som det var kom de inrusande och ropade: ”Varför visade ni rumporna?”

/////////David

söndag 5 september 2010

OPERA: Andrea Bocelli i Oslo

Citerad från bloggen Opera på Bruket: http://operapabruket.blogspot.com/

fredagen den 9:e april 2010


David Dickson 2010 04 09

Andrea Bocelli i Oslo
Att skapa konst

Jag var igår på konsert i Oslo och hörde operatenoren Andrea Bocelli i det första framträdandet på hans Scandinavia Tour, där han idag, fredag uppträder i Köpenhamn och på söndag på Globen i Stockholm. Det var en riktigt stark upplevelse. Den gav mig intryck som fick mig att tänka på vad en konstupplevelse är, och det tänker jag dela med mig av här. Konserten gav mig också en del tankar kring själva arrangemanget. En del av de tankarna tänker jag också ta upp här. Slutligen, vad tyckte jag om Bocellikonserten? Ja, den gav mig en stark konstupplevelse, men den väckte också frågor om Bocellis upplägg av konserten. Jag tycker inte att han levererade fullt ut.

Men först alltså - vad är en konstupplevelse? Andrea Bocellis varma tenorröst? Hans ekvilibristiska modulering av rösten i de högsta tonlägena och hans inkännande tolkning av känslor och poetiska uttryck? Är det hans glädjefyllda sceniska karisma och hans känslomättade tolkning av odödliga operaarior? Är det hans kanske provokativa mix av modernt och pop med seriöst och traditionellt, av lättsamt och allvarligt, av storslaget och humoristiskt?

Allt detta finns hos Andrea Bocelli och ja, det fanns också med i föreställningen på Telenor Arena utanför Oslo den 8:e april. Men dessa uttryck i hans konstnärskap är ändå bara hans medel för att skapa en konstupplevelse hos mig som åskådare. Min konstupplevelse - liksom din vill jag tro - skapas av helheten av intryck. I den helhet som Andrea Bocelli skapade i Telenor Arena ingick det ljus- och bildspel, som blandade närbilder av scenens artister, kören och orkestern med historiska bilder som frammanade klassiska och legendariska framträdanden av Bocellis sångnummer. I helheten ingick den tiotusenhövdade publiken liksom arenan, luften, ljudanläggningen och den fysiska närvaron av artister, körer, och orkester. I helheten ingick också framträdandet på den fysiska scenen och det samspel som skapades mellan den och det digitala screenframträdandet.

I denna helhet skapades min konstupplevelse av Andrea Bocelli i Oslo, och jag ska förmedla en bild av den för att komma närmare ett svar på frågan ”vad är en konstupplevelse?”. Ett starkt fragment av min upplevelse av Bocellis föreställning började med ”Toreador” från Carmen med dansstämning i salongen och dramatiskt stiliserad tjurfäktningsbalett på huvudscreenen. I andra avdelningen av föreställningen togs temat Spanien och tjurfäktning åter upp med Laras ”Granada”, denna gång med historiska tjurfäktningsbilder, spelet mellan matadorens utmanande mod och den skräckblandade beundran hos den dam i publiken han uppvaktar. Bocellis känslomättade tenor med dess starka mjuka manlighet skapar spänning i samspel med bildsvepen mellan matador, tjur, den utvalda kvinnan och kameranedslag i den upprymda tjurfäktarpubliken. Och där, mitt i denna intensiva upplevelse av manligt och kvinnligt i traditionell medelhavstradition, fokuserar kameran ett känt historiskt ansikte. Generalissimo Franscisco Franco. Ett kort ögonblick. För många i publiken kanske ett anonymt ansikte bland andra. Samtidigt en punkt efter en mening. En hågkomst av en av centralfigurerna på trettiotalets världsscen.

Här vill jag peka på en ny dimension som är en del av en konstupplevelse. När bildsekvensen snuddar vid trettiotalets fascism går föreställningen vidare samtidigt som min konstupplevelse gör en djupdykning i min egen erfarenhetsvärld och fångar upp tankar och intryck från det som är jag. I mitt medvetande aktiveras viktiga erfarenheter, som i min konstupplevelse samspelar och skapar en ny helhet med Bocellis och Telenorarenans helhet.

Min konstupplevelse av Bocellis konsert på Telenor Arena i Oslo blir alltmer mångtydig. Ett annat bekant ansikte passerar förbi på storbilden i inledningen till Bocellis tolkning av C.A. Bixios ”Mamma”. Det är en bild av Beniamino Gigli, stortenoren som gjorde succé i andra världskrigets Italien med denna sång i filmen med samma namn. Beniamino Gigli nämns flera gånger i Bocellis programblad. Jag upplevde hans sång i barndomen. Jag upplevde det känsliga uttrycket i hans sång som hans sätt att vara man och fick det med mig som något jag kunde bejaka hos mig själv. Samtidigt vet jag att Gigli var fascisten Mussolinis favoritsångare och jag hisnar lite grann när jag ställs inför insikten att det är i denna anda, i detta poetiska uttryck, som jag har blivit jag. Andrea Bocellis snapshots av fascismen mitt i mixen av det innerliga, det kärleksfulla, det manliga, det kvinnliga öppnar upp något i mig som han inte anar. Och jag undrar vad han vill? Med sin medelhavsmanlighet. Med sin Gigli. Med sin Franco. Med sin mjukhet och sin styrka. Men det är inte det som är konstupplevelsen. Den är min.

I Telenor Arena i Oslo händer detta. Här ska Andrea Bocelli som han själv uttrycker det, ge publiken det han själv alltid önskat, det som passionen i sången har gett honom själv. Och jag vet att han kan förmedla detta. Jag har hört honom på CD hemma. På den fysiska scenen står han som en figur så liten att man omöjligt kan urskilja några anletsdrag. På screenerna ser man honom och de andra artisterna. Ja, läpprörelserna stämmer med ljudet. Ibland glömmer man bort att titta på de små figurerna på scenen. Man försöker göra sig kvitt känslan av att man ser detta på TV. Man blundar och lyssnar. Men skillnaden mellan CD-lyssnandet hemma och det fysiskt omedelbara konsertlyssnandet uteblir när jag blundar, och jag kommer på mig med att sakna det omedelbara som jag har upplevt i en akustiskt välkonstruerad konsertlokal. En annan sak som konfunderar mig är att inget prat förekommer mellan de olika numren. Publiken är tydligt upplagd för kontakt. Ibland applåderar den spontant mitt under ett nummer. Ibland, fångas den av rytmen och applåderar i takt med musiken. Men ingen tackar för applåderna. Visst, det är knappast kutym i operavärlden att tacka publiken för deras applåder efter varje nummer, men detta är en digital konsert där avsaknaden av fysisk närhet behöver kompenseras av annan kommunikation för att ömsesidighet ska uppstå.

Andrea Bocelli lyckas skapa en omskakande konstupplevelse. Men delar av det som han säger sig vilja ge uteblir. Kanske är den elakt dammiga luften en bidragande orsak. Men framför allt är det lokalens brist på förutsättningar att skapa närhet. Men detta visste Bocelli och arrangörerna från början. Man hade att välja mellan konventionella operalokaler med närhet, god akustik men mindre publik och Telenor Arenas industriella massproduktion. Visst. Men då utger man sig inte för att vilja förmedla något som förutsätter fysisk närvaro. Bocelli levererade god konst men han levererade inte det han är unik på - den närhet som ger publiken ståpäls.
David

PS. se länk till aftenpostens recension

kolla på denna också om du är intresserad av konstupplevelser och hur de kan göras tillgängliga för fler:

OPERA: Silversjön

citerad från bloggen Opera på Bruket http://operapabruket.blogspot.com/search?updated-max=2010-03-25T15%3A45%3A00-07%3A00&max-results=7

onsdagen den 17:e mars 2010

Silversjön

10 03 17 opera på bruket David


David Dickson

Ytterligare en operaupplevelse:
På fredagen häromveckan fick jag reda på att Folkoperan i Stockholm gästspelade i Vara med Kurt Weills Silversjön. Det skulle vara på lördan, så jag ringde och kollade om det fanns biljetter och de reserverade en åt mig. Satte mig i bilen. En härlig tur över Bäckefors, Stigen, förbi Vänersborg och ut mot Mariestadshållet efter Trollhättan. Tre Älgar tar man till höger och efter åtskilliga kilometer ligger Vara som en liten tarm en bit från allfarvägen. Kan här finnas ett konserthus? Kan här finnas en marknad för opera?

Visst kan det! 200 pers bänkade sig, och en man från Lidköping satte sig bredvid mig och menade att det var ovanligt med dessa stålställningar på scen och orkestern som satt nästan lite offside i bakgrunden under en massa bråte. Allt var avskalat och känslan av tid och plats skapades nästan enbart i samspelet mellan skådespelarna och publiken. Så kände jag det, och det tyckte jag om.

Kurt Weill gjorde nog Silversjön mer som musikal än opera. Och han satte upp den minst sagt provocerande tre veckor efter Hitlers maktövertagande 1933. På tre platser samtidigt satte han upp den och nu hör jag den som en fråga - inte bara till dåtidens tyskar utan helt klart också till mig - vad styr dina handlingar: du själv och ditt samvete eller tidsandans krav och lagars och myndigheters påbud?

Severin och hans svältande kompisar rånar en butik. Severin får med sig en ananas och när de flyr blir han nedskjuten av polismannen Olim. När Olim förstår vad som hänt, börjar han lyssna till sitt samvete. Han avstår från att rapportera brottet och när han tänker vidare på rätt och orätt i samhället bestämmer han sig för att lämna polisyrket. En lotterivinst gör det möjligt för Olim att göra verklighet av sin önskan att hjälpa sitt offer. Det är detta som blir en kärnfråga i Weills musikskådespel - vad innebär det att hjälpa? Och svaret som Olim kämpar sig fram till genom Severins hämndbegär och vrede över att ha blivit invalidiserad blir en solidaritet med människans livsvilja. En ömsinthet mot livslågan hos honom själv och hans sårade medmänniska.

Det känns som en riktig fråga och jag upplever mig stundtals vara med i det som skapar den frågan. Jag ställer mig den frågan var dag i mina möten med människor. Vad styr mina handlingar och vad innebär det att hjälpa. I Silversjön möts Olim och Severin till sist i ett gemensamt försök att hitta näring för livslågan. Innan det mötet kan komma till stånd måste de arbeta sig igenom lager på lager av ömsesidig misstro, skräck och vrede. I den processen träder karaktärer i omgivningen fram - några för att dra egen fördel av huvudpersonernas konflikt, andra för att skapa möjligheter till försoning. Ulrika Mjörndals Fennimore är den jag tycker bidrar starkast till gestaltningen av mänsklig värme. I konflikten mellan samvete och laglydighet, mellan samhörighet och misstro växer värmen i hennes röst så att den till sist omsluter hela denna konstupplevelse och när Olim och Severin i slutscenen går över Silversjöns is mot en annan strand är det Fennimores varma livslåga som gör att även deras framtid andas ett visst hopp.

Kurt Weill fick sätta sig i sin bil och fly mot franska gränsen för att undgå Gestapo efter denna föreställning. Vad han upplevde under den färden kan man fantisera om. Jag satte mig i min bil och for mot Bengtsfors. Ensam i natten. Daniel Franks mörka känslostämningar i rollen som Severin satt kvar och gjorde starkt intryck. Torkel Peterssons talroll som Olim försvann lite för mig bland de sångroller som trots allt bar det dramatiska uttrycket i pjäsen. Kaj Hagstrands olika roller som lotteriagent och kapitalistisk gulaschbaron hängde kvar som humoristiska stråk i allvarsmörkret, och så Ulrika Mjörndal som Fennimore, Fennimore, Fennimore! Rösten följde med på min färd. Jag ska fundera mer på vad hon faktiskt gjorde för den här föreställningen.

Nog om det. Jag slog på radion och kom in i programmet Vaken som går nattetid och som jag lyssnat på ibland när jag varit ute och kört tidigt eller sent. När jag kom över Stallbackabron vid Trollhättan spelade de När det stora vemodet rullar in. Med Jerry Williams!. Då var det någon port som öppnades för ett ögonblick och det var nog bra att de följde upp med Nanne Grönvalls Avundsjuk så att jag kom ner på jorden igen.
David

LITTERATURTEORI: David H Dickson - min forskning

Litteraturforskning är en av de saker jag är glad över. Litteraturteori! 
1997 disputerade jag på avhandlingen "The Utterance of America: Emersonian Newness in Dos Passsos' U.S.A. and Pynchon's Vineland"

Mitt forskningsområde är hur litteraturen gestaltar människans möjligheter till förändring. Förutom min doktorsavhandling har jag publicerat en del litteraturvetenskapliga artiklar:

1994: "Reading in the Maelstrom of History". Mitt första försök att kritiskt granska olika teorier om hur människors tankar förändras. Envisa teorier om att man alltid adopterar andras färdiga tankar. Min lika envisa inställning att människor ibland kan tänka nya tankar. Lite om förutsättningarna för det (fulltext):
http://books.google.se/books?id=LnWXRyVES4MC&pg=PA217&lpg=PA217&dq=David+Dickson+Bakhtin&source=bl&ots=5Rb20GYZTI&sig=xm13Oh-FMT7_SfCK7nFV03IsqXo&hl=sv&ei=Pv1_TILIM4rIswb5mMz_Dw&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=1&ved=0CBgQ6AEwAA#v=onepage&q=David%20Dickson%20Bakhtin&f=false


2002 recenserade tidskriften Pynchon Notes en artikel jag publicerat om Thomas Pynchons roman Vineland:
"By moving us into the territory of a positive task and of a positive aesthetics for the fragmentary subject, Dickson offers a glimmer of hope for a contemporary self yet to be begun."(länken borttagen från nätet 20101001)

Här finns en recension, som bland mycket annat tar upp en artikel jag publicerat om Thomas Pynchons försök att gestalta nya sätt att söka kunskap:
http://www.questia.com/googleScholar.qst?docId=5002088989

1999 skrev Jeffery Baker en märklig och viktig recension av min doktorsavhandling i tidskriften Pynchon Notes. Min forskning och de resultat som redovisas i avhandlingen öser han beröm över. Däremot kritiserar han häftigt det faktum att jag publicerat avhandlingen. Den form, som en avhandling måste ha hindrar en effektiv presentation av innehållet, menar han. I artikeln tar han publiceringen av min avhandling som exempel på en global trend där universitet och forskare av konkurrensskäl tvingas publicera avhandlingar till varje pris istället för att ge tid till omarbetning för att bättre tillgängliggöra viktiga forskningsresultat. "Publish and Perish" är titeln. Jag ser ju att titeln skulle kunna ses som tillämplig på min karriär. Må så vara - men det djupa kunskapssökande som mitt arbete med doktorsavhandlingen innebar har berikat och berikar mitt liv till denna dag. 
   Nedan har jag lagt in länkar till Bakers artikel (fulltext). Först dock några citat av Baker som väl beskriver centrala element i avhandlingen:

Om avhandlingens teoretisk bakgrund:
”Dickson ... searches for "new values--social and ethical"--which he sees as products of dialogic processes both between present time and history, and between cultures or speech genres existing simultaneously in the present.”

Om min analys av John Dos Passos roman U.S.A.:
 ”[b]rilliantly, in reconfiguring the novel's primary dialectic from capitalist/socialist to "heroization/masterlessness," Dickson recontextualizes the novel's interpretation into a close examination of narrative strategies--a useful contribution to a moribund corpus of Dos Passos criticism ...”

 Om mina slutsatser i analysen av Thomas Pynchons Vineland:
”... for Dickson, "In its construction of the relation between transcendental vision and the social world, Vineland exempts Prairie from creating her own role within preexisting historical designs ..."”

Barkers bedömning av avhandlingens kvalité:
”... [Dickson's] arguments do indeed make a significant contribution to the scholarship on Emersonian literary pragmatism more generally and on these two novels more particularly.”

”let me clarify my evaluation of Dickson's effort: His work is thorough and consummately professional; it is everything a well-researched, well-thought-out and well-articulated doctoral dissertation should be.”

Bakers kritik av den publiceringspolicy, som praktiseras av universitet världen över avslutas med följande ord;
”One can only hope that Dickson's excellent beginning here won't perish on the vine--not despite a lack of publication, but because of its publication in a form ill-suited to allowing this scholar's effort to be seen in its best light.”

Tänkvärt både för mig som forskare och för de instanser som utövar ekonomisk press på den akademiska forskningsvärlden. 

Tyvärr har länkarna till Bakers artikel tagits bort från nätet (2010 09 30)

LIVET: Vad är roligt?

"Jag börjar fatta"
Att förstå något jag inte förstod förut! "Aha!!!"
När någon annans ögon uttrycker! "AAhhaaa!"





Att möta verklighet. Att känna vinden, vattnet, doften av den rena tvätten. Att höra stormen och det mjuka tassandet av fötter. Att se. 



Att mötas. Att pröva om där finns ett du, som jag får möta.






Michaelangelo ofullbordad (Milano)
Att arbeta. Envist, grått, bedrövligt, enahanda, svårt. Men att veta att det kanske går. 








Opera på Bruket 2010
Att lyssna och att sjunga. Att mötas i ett ackord. Att höra min och din och allas toner enskilt och i harmoni, och gråten, glädjen i mitt hjärta.