(foto David Dickson)

lördag 15 september 2012

LIVET: Av en händelse

En bild jag hittade av en händelse
på facebook.
Foto: Anders B. Sundqvist

Det är sällan jag blir privat på denna blogg. Jag är gärna personlig på det sättet att jag visar mitt eller mina sätt att se världen, men att öppna mina privata rum är en annan sak. Men frågan om ens privata rum är intressant. Eyvind Johnson skrev om Odysseus’ privata rum i romanen Strändernas svall, 1946 tror jag det var. Där finns rum, som Odysseus själv inte vågar gå in i - rum som rymmer handlingar och beslut som bringar honom sorg, ångest och skräck. Eyvind Johnson kopplar här ihop Odysseus’ sätt att förhålla sig till skräckminnen från trojanska kriget med 1900-talsmänniskans föhållningssätt till minnena av outsägligt fasansfulla handlingar i de två världskrigen.

När jag var på Atalantes nyoperaföreställnig Cirkus i Göteborg i våras, fick jag upplevelsen av sorgens och ångestens inkapslade och stängda rum som ett tema. Här blev berättandet ett sätt att våga eller orka glänta på dörrar till rum, vilkas minnesinnehåll varit alltför oerhört att närma sig. Minnen, som ibland, tillsammans med besvikelse, saknad och plåga också kunde ge en glimt av glädjen.

Hos Eyvind Johnsons Odysseus vet man som läsare inte om han ens kommer att försöka skapa tillträde till de innersta skräckens rum som han någonstans ändå önskar och behöver se in i om han ska komma vidare som människa. Kanske är han för gammal och trött. Kanske är denne hjälte till och med för feg för att våga se världen och sig själv i ett verklighetens ljus. För Odysseus blir berättandet lätt ett sätt att skyla över det som faktiskt hände.

I Atalantes Cirkus är besvikelsens, saknadens och plågans minnesrum tillgängliga på ett annat sätt. Genom berättandet kan huvudpersonen gå in i dessa kärlekssvekets, misshandelns, dödens och självföraktets rum, se vad som hände, och på något sätt försona sig. Berättandet är här ett sorgearbete.

Sådana rum finns i sorgen. Många av dem är av en annan sort än ångestens. Rum jag söker, men kanske knappast ens vet om. En vardagslivets dimma döljer dem. Rum med minnet av det oerhörda, som det innebar att möta en annan människa.

Det är en sällsynt glädjens stund, av tårar, saknad, men av glädje när, av en händelse, en sådan dörr går upp och minnen, känslor, minnen uppå minnen strömmar mot mig, över mig och in och ut igen, och dörren till det gömda rummet blir som ett sinnenas och känslans vädringsfönster.

Nog sagt om detta. Jag blir försiktig med berättandet. Det nöter lätt på känslans vassa egg.

.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar